Koreografi:Sophie Stigfur
Dansare:Ida Sidenvall, Emil Sörman, Lova Kraftling
Musik: Girls just wanna have fun – Cyndi Lauper
Spelet – Gus Loxbo
Too Much – Max Olander
Regression – Mats Erlandsson
Omedveten – Pär Alvinzi
Uppgörelsen – Joel Larsson
”Sånt som spränger” har spelats på Nya Teatern i Örebro, på Culturen i Västerås under deras kulturnatt samt på Riksteatern under UngKulturDagarna 2005.
Om att ständigt törsta efter en mans uppskattande, om att aldrig kunna vara lagom, om att anpassa sig i ett manssamhälle och att våga glömma sitt eget och andras kön. Detta uttrycks i en cirka 25 minuter lång soloföreställning där dansaren Ida Sidenvall klätt sig i en roll som tagit detta till extremer där hennes sexuella identitet har blivit hennes enda identitet.
Musiken till föreställningen är komponerad av Stigfurpatrullens musiker.
”ja, jag glittrar guld
skiner sex
doftar av kamelia
jag har sånt som håller dig sömnlös
sånt som spränger i din hjärna
men du kan aldrig få nog
aldrig se dig mätt
bara längta dig sönder
för du vill ha mig så att det gör ont
inte på det sätt som alla andra vill ha mig
inte på det sätt som dom som får mig vill ha mig
nej, du vill ha mig mjukt
ja, jag är en sån som glittrar
en sån man hört om förr
en klassiker
men så disco att du knappt kan tro det
ja, så disco att jag snart bryter ihop
så disco att jag snart inte härdar ut
men du vill ha mig mjukt och du tänker om jag ändå bara förstod
ja, som man säger
att jag är en sån som är född att glittra eller gå under
liten liten flicka utan nånting
utom föräldrar som skräp och glitter
hårdaste glittret du nånsin kan tänka
sånt som bara syns om natten
sånt som växer ur skräp
sånt som gör att man sväljer på första daten
sånt som lönar sig”
– fritt tolkat efter Per Hagmans ”Glittrar”
”Så fort vi diskuterar feminism sitter alltid någon flicka och hävdar sig genom att säga att hon aldrig har fått lära sig att tindra. Tindra som en liten prinsessa. Tindra med ögonen när pojken under långdragna former berättar något ”intressant”. Tindra som i att utstuderat förstrött pilla sig i håret (fast det inte kliar) eller pluta med munnen (fast hon inte tänker pussas). Tingeling. För att vinna tävlingen om vem som är mest feminist, påstår flickan alltså att hon inte kan tindra. ”Jag lekte bara med killar när jag var liten och vi lekte bara med bilar och lego. .Jag har aldrig fattat det där med att vara tyst och snäll jag har då alltid tagit för mig och jag har aldrig fått lära mig att tindra”. MY ASS ATT DU INTE HAR. Alla flickor kan tindra. Alla flickor vet exakt hur man gör för att få uppmärksamhet och uppskattning från jönsiga Slitz-killar som på allvar tror att tjejer är en annan typ av människoform än de själva. (…)
Om inte våra föräldrar lär oss tindra lär vi oss det av dagisfröknarna och om inte de lär oss det lär vi oss ändå av skolan, filmerna med Julia-jävla-Roberts, reklamen ´for them eyelashes we love´ och kärlekssångerna som killarna med gitarr tvingar oss att lyssna på. Och då ska du inte bara identifiera dig med den tindrande kvinnan i sångtexten, du förväntas även tindra som en hel jäkla snölykta själv för att killen spelar så bra. Jag kan plocka fram glittret och få hjälp med tunga väskor, få hjälp med att laga grejer och få beställa först runt hela bardisken. Men jag skäms varje gång. Frågan är nämligen inte huruvida man kan tindra eller inte. Frågan är om man väljer att använda det eller inte. Att tindra har inget med flirt eller att vara en snäll tjej att göra. (…)
Att tindra är att förminska sig själv. Reducera sig till en gullig cockerspaniel som inte kan prata, tänka eller tycka något av sig själv. Bara beundrande iaktta. Ibland kanske förföras. På riktigt förvandla sig själv till en trånande passiv varelse som behagar och går att plocka med sig i en doggybag från krogen. Astråkigt. Men det går hem. Det ger verkligen instant bekräftelse, prova själv. Och om du är en tindrande flicka, prova att inte tindra en kväll så får du se hur jobbigt det är. Att bara vara en skön person är mycket svårare än att tindra. Men även där stämmer min tes: saker som är svåra är ofta roligare än saker som är enkla. Det ar roligare att inte tindra. Och lek med tanken på att all världens brudar gick ut i tinderstrejk. Alla träiga snubbar skulle forceras till utveckling och tvingas bli smartare och roliga. Och vi, ja vi skulle ha så överjordiskt roligt att hälften vore nog. (…)”
– Ur Veckorevyn juni 2002, krönika av Rebecka Gunnarsson
Föreställningen handlar om, som i dikten, ”en tjej som tagit glitter till extremer”. För även om vi alla kan identifiera oss på något sätt med genusperspektiv, så vill jag jobba med en roll som tagit detta till extremer för att ställa huvudfrågan: hur blir det i förlängningen?
Exempelvis, något så tillsynes banalt som; vad sätter vi oss egentligen i för situation när vi rakar oss under armarna?
Det här är ett projekt som inte bara har total jämställdhet som mål, utan även som tillvägagångssätt och livsåskådning – där inga undantag accepteras.
